Jag har kommit till insikt. Hej, jag är bulimiker.
Jag tänker vara anonym i den här bloggen. Jag har precis konstaterat för mig själv att jag har en ätstörning. Jag vill inte inse det egentligen, men jag vet nu. Bulimi. Det svider i hela min kropp när jag printar ner ordet på papper. När jag ser dem framför mig. Det händer inte mig! Hur och när gick det så snett?
Jag äcklas av mig själv. Jag minns än idag första gången jag stoppade mina fingrar i halsen för att tömma min magsäck då jag tyckte att jag ätit lite för mycket. Det var för ca 4 år sedan och jag trodde att jag hade kontroll, att det var något jag kunde göra lite då och då när jag fck den där ångesten efter att ha "råkat" äta lite för mycket. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att just den lilla handling skulle leda till den sjukdom jag insett att jag lider av idag. Att det skulle kunna förändra hela min syn på mat som det faktiskt gjort. Hela mitt liv.
För just nu kretsar mitt liv kring maten. Ingen vet om det. Jag skäms otroligt mycket och jag äcklas av mitt beteende. Vaknar på morgonen, undviker speglebilden, jag vet att jag har gått upp. Nog för att jag hetsäter och spyr, men jag får inte upp allt. Träningen har jag inte orkat ta tag i sedan all min kondition och mina muskler försvann då jag slutade träna. Jag tyckte träning var kul förut. Det gör jag inte längre. Känns hopplöst, jag blev ju ändå inte smal...
Efter jag tagit mig förbi spegeln börjar tankarna gro, idag SKA jag klara det! Idag kommer ett mirakel ske och jag kommer inte hetsa för jag är stark. Jag SKA stå emot. Jag VILL stå emot. Jag KOMMER stå emot. Ställer mig framför kylskåpet. Ska jag äta nåt? Antingen blir svaret, nej, det är lika bra att låta bli, börjar jag äta finns risken att jag inte kan motså frestelsen, tappa kontrollen och börja äta kopiösa mängder. Men eftersom morgonen är en rätt bra tid för mig, så för jag in tankegången att kroppen faktiskt behöver energi på morgonen och att det blir lättare att motstå en eventuell hetsattack om jag har lite näring i kroppen. Lite havregrynsgröt. Fine. Känns bra.
Det värsta är kvällarna. Jag vill hetsäta och spy. VILLVILLVILLVILL. När tanken väl har slagit mig VET jag att det kommer ske, även om en del av mig tänker "du kommer må skitdåligt sen, det vet du ju". Men bulimin har redan tagit kontrollen och agerar som den själv vill. Perfekt eftersom jag är ensam. Ingen vet. Ingen anar. Jag kan äta hur mycket jag vill. Jag kan spy länge för ingen märker nåt. Perfekt.
Nu är jag trött på den här skiten. Har surfat runt lite på internet. Läst. Förstått. Inspirerats. Jag skriver inte här för att nån ska läsa, jag skriver för mig själv. Jag tänkte föra en dagbok med mat och träning. Försöka peppa mig själv, kolla tillbaka på äldre inlägg vid svåra tillfällen. Kämpa på, kämpa på kämpa på. Självklart skulle jag bli jätteglad om någon i min situation kom in och läste och delade med sig av sina erfarenheter, de vore en jättebonus! Men inget jag förväntar mig. Jag vill bli kvitt detta hemska levnadsmönster och den ångest jag känner. Jag vågar inte söka proffisionell hjlp, jag vill intala mig själv att jag fortfarande kan avhjälpa detta för mig själv, och nu testar jag den här varianten.
Låt mig bara återfå lite kontroll. Komma igång med träningen och få in lite rutiner i vardagen. Puscha mig själv! Jag vill det här. Jag vill se bra ut. NU KÖR JAG!
Sömn på det här, ny dag och nytt liv imorn! Jag har en bra känsla, trots allt mörker. =)
Jag äcklas av mig själv. Jag minns än idag första gången jag stoppade mina fingrar i halsen för att tömma min magsäck då jag tyckte att jag ätit lite för mycket. Det var för ca 4 år sedan och jag trodde att jag hade kontroll, att det var något jag kunde göra lite då och då när jag fck den där ångesten efter att ha "råkat" äta lite för mycket. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att just den lilla handling skulle leda till den sjukdom jag insett att jag lider av idag. Att det skulle kunna förändra hela min syn på mat som det faktiskt gjort. Hela mitt liv.
För just nu kretsar mitt liv kring maten. Ingen vet om det. Jag skäms otroligt mycket och jag äcklas av mitt beteende. Vaknar på morgonen, undviker speglebilden, jag vet att jag har gått upp. Nog för att jag hetsäter och spyr, men jag får inte upp allt. Träningen har jag inte orkat ta tag i sedan all min kondition och mina muskler försvann då jag slutade träna. Jag tyckte träning var kul förut. Det gör jag inte längre. Känns hopplöst, jag blev ju ändå inte smal...
Efter jag tagit mig förbi spegeln börjar tankarna gro, idag SKA jag klara det! Idag kommer ett mirakel ske och jag kommer inte hetsa för jag är stark. Jag SKA stå emot. Jag VILL stå emot. Jag KOMMER stå emot. Ställer mig framför kylskåpet. Ska jag äta nåt? Antingen blir svaret, nej, det är lika bra att låta bli, börjar jag äta finns risken att jag inte kan motså frestelsen, tappa kontrollen och börja äta kopiösa mängder. Men eftersom morgonen är en rätt bra tid för mig, så för jag in tankegången att kroppen faktiskt behöver energi på morgonen och att det blir lättare att motstå en eventuell hetsattack om jag har lite näring i kroppen. Lite havregrynsgröt. Fine. Känns bra.
Det värsta är kvällarna. Jag vill hetsäta och spy. VILLVILLVILLVILL. När tanken väl har slagit mig VET jag att det kommer ske, även om en del av mig tänker "du kommer må skitdåligt sen, det vet du ju". Men bulimin har redan tagit kontrollen och agerar som den själv vill. Perfekt eftersom jag är ensam. Ingen vet. Ingen anar. Jag kan äta hur mycket jag vill. Jag kan spy länge för ingen märker nåt. Perfekt.
Nu är jag trött på den här skiten. Har surfat runt lite på internet. Läst. Förstått. Inspirerats. Jag skriver inte här för att nån ska läsa, jag skriver för mig själv. Jag tänkte föra en dagbok med mat och träning. Försöka peppa mig själv, kolla tillbaka på äldre inlägg vid svåra tillfällen. Kämpa på, kämpa på kämpa på. Självklart skulle jag bli jätteglad om någon i min situation kom in och läste och delade med sig av sina erfarenheter, de vore en jättebonus! Men inget jag förväntar mig. Jag vill bli kvitt detta hemska levnadsmönster och den ångest jag känner. Jag vågar inte söka proffisionell hjlp, jag vill intala mig själv att jag fortfarande kan avhjälpa detta för mig själv, och nu testar jag den här varianten.
Låt mig bara återfå lite kontroll. Komma igång med träningen och få in lite rutiner i vardagen. Puscha mig själv! Jag vill det här. Jag vill se bra ut. NU KÖR JAG!
Sömn på det här, ny dag och nytt liv imorn! Jag har en bra känsla, trots allt mörker. =)
Kommentarer
Postat av: neva
Hej!
Hur länge har du tänkt dig att du ska försöka klara ut den här "situationen" själv, utan att berätta för någon annan/söka hjälp?
Postat av: Anonym
Hej Neva!
Ärligt talat.. Jag vet inte.. Allt känns hopplöst, men som sagt, jag skäms så otroligt mkt över det och jag vill så gärna bli frisk så jag kanske kan klara det själv..?
Postat av: neva
ok, synd att du skäms... och bra att du vill bli frisk! Men, kanske är det värt att tänka på hur länge du ska försöka på egen hand, för dagar blir till månader som blir till år, och ju längre tiden går ju värre blir problemen, svårare att ta sig ur. Hur mkt tid vill du "kasta bort"?
Söker man hjälp är det ju ingen som tycker att du är kosntig för hur du har det med maten, det är ju det dom är till för, och de behandlar ju folk med liknande problem varje dag.
Trackback
