Ojojoj
Gårdagen var en såndär dag som är typisk för mig och mitt beteende. Började kanonbra, vaknade tidigt och gav mig ut och sprang. Sen tänkte jag, att nu, nu börjar mitt nya härliga liv. Jag har känt på min kropp att den inte mår bra, jag är trött och hängig hela tiden, antagligen eftersom jag inte äter rätt. Jag könde mig stark och tänkte att jag skulle åka iväg och handla, god och nyttig mat så att jag kan börja äta regelbundna tider och då hälsosamt istället för att hålla på och svälta mig timtals och sen vräka i mig godis eller nåt annat dåligt.
Väl på plats började jag med grönsakerna och frukten men redan efter det ställdes jag inför mitt första hinder. Naturgodishylla. Tankarna började gå i mitt huvut. Ätstörningstankarna "Det är ju trots allt lördag, lite kan du ta. En normal människa kan ha såntdär hemma utan att äta upp det, köp lite som träningssyfte, se hur länge du kan motså! Bara lite skadar inte!" ställdes mot "Nej, inte iadg, du vet att du sabbar det här om du köper lite nu, då kommer det bli så varje gång och du vet ju hur det slutar. Stå emot". Efter en tids funderande kom jag fram till att lyda ätstörningens tankar (såklart). Men jag köpte inte alls farligt mycket, så relativt nöjd fortsatte jag handla nyttiga saker.
Ägg, hårt bröd, minikeso, laxfileer, kycklingfileer, kikärtor, bönor och frysa grönsaker for ner i min korg, men påväg till kassan möttes jag av nästa fiende som skrattade mig rakt upp i ansiktet. Lösgodishyllan, som dagen till ära förstås hade extrapris, 3.90 hg. Skitbilligt tänkte jag och började plocka utan att ens tänka mig för. Hejdade mig för en sekund när tanken slog mig att jag verkligen inte borde. Men samtidigt tryckte någonting på mig, ätstörningshelvetet. "Du kan spara, bäst att köpa på sig när det är så billigt!" Så en relativt stor påse lösviktsgodis fick även följa med mig hem denna morgon.
På cykelturen hem fantiserade jag om en nyttig macka som jag skulle tillverka direkt när jag kom hem. Den skulle avnjutas tillsammans med en varm kopp te och ett glas apelsinjuice. Det skulle räcka med en macka, för därefter skulle jag, som en normal människa, känna att jag va mätt. Därefter skulle jag ta mig en lång varm dusch, ställa mig framför spegeln och konstatera att det faktiskt finns hopp om att jag kan gå ner lite i vikt, samt tänka någon positiv tanke om att jag trots allt inte är gigantiskt eller jättefet, utan att jag har en rätt ok kropp som skulle va skitsnygg om jag gick ner ett par kilo. Fast på ett positivt sätt. Inte på ett sätt som får mig att spy eller svälta mig. Ett sätt som bara puschar mig till att va hälsosam inte bara ur viktnedgångssynpunkt utan även för att ta hand om och värna om min kropp.
Sen skulle jag ta på mig mjuka kläder och sätta mig framför min dator. Lite snabbt skriva klar mina skolarbeten och konstatera att det faktiskt blev ganska bra. Lämna datorn, lägga ur lite lax ur frysen så den skulle hinna tina inför lunchen, svira om till nåt snyggt men enkelt och ge mig ut på stan en sväng. Inte storshoppa men unna mig nåt litet. Hem och laga lax, bulgur och kokta grönsaker till lunch. Ta det lugnt framför tvn eller ta en promenad innan det var dags att träffa tjejorna för en kvällsfika eller middag på nåt fik eller nån restaurang. När jag kommer hem slår jag mig ner med en skön känsla i kroppen och äter lite av godiset jag hällt upp i skålar, en för naturgodiset och en för lösgodiset, innan jag går och lägger mig för att sova ordetnligt så att jag kommer upp till en ny dag imorn. Vilken härlig dag det ska bli!
Jag hinner knappt komma innanför dörran innan jag sliter upp naturgodispåsen och trycker i mig några bitar. Helvete va gott det är tänker jag, inte undra på det när jag varit vaken sen tidiigt på morgonen och hunnit med både löpartur och handla utan att varken ha ätit eller druckit någonting. En snabb tanke slår mig att jag borde äta nåt ordentligt, men ännu snabbare tar tanken "Jag gör det sen, efter naturgodiset, det är ju inte så mycket. Så länge jag inte rör det vanliga godiset är det lugnt."
Jag börjar se botten av påsen till naturgodiset. Alltid lika trist när det håller på att ta slut. När det gjort det gör jag i ordning en macka. Men nu är det redan förstört. Jag orkar inte skära upp alla de där grönsakerna jag tänkt, men för att mackan inte ska bli allt för torr smetar jag på lite minikeso på den. Efter den mackan slinker ytterligare två ner i magen. Och sen ryker lösgodiset. Nu kommer ångesttankarna. Varför? Varför gör jag såhär mot mig själv VARJE GÅNG?? Jag känner mig värdelös och fet, och sekunden efter är jag inne på toan med fingrarna körda långt ner i halsen i ett försök att bli kvitt ångesten och de kalorier jag hetsat i mig under den senaste timmen.
Men långt ifrån allt kommer upp, det vet jag ju. Därför sitter ångesten i. Jag duschar, det gör jag. Men jag är så äcklad av mig själv att jag inte ens kan titta på mig själv när jag går förbi spegeln. Eftersom hetsen och spyan tagit så mycket tid hinner jag inte med något pluggande innna jag ska träffa kompisarna på stan. Istället drar jag en stor tröja över mig för att skyla min kroppsform. Jag sätter upp håret i en knut och borstar tänderna. Hela tiden undviker jag att se mig själv i spegeln. Äckliga vidriga människa. Känner mig trött och nedstämd när jag träffar mina kompisar på stan, skylle på att jag sovit jättedåligt, vilket visserligen även det är sant, en följd av ångesten som kommer smygande på nätterna.
Hittar inget på stan, går mest med för att man fortfarande vill vara social och för att jag är rädd att förlora mina vänner om jag alltid säger nej. Ser mycket fint på stan, men skulle aldrig få för mig att prova. Jag vet ju hur fult allt skulle sitta på min slappa, feta kropp. Va lätt det vore om man var smal, va snygg man vore och vilka snygga kläder man skulle kunna ha.
Jag säger hej då till vännerna och bestämmer tid för när vi ska ses till kvällen. Går hem för att plugga. Men istället tar tv-tittandet över och jag slumrar till en stund. När jag vaknar är jag hungrig igen. Fan tänker jag. Börjar jag äta kommer det sluta i hets. Så jag tar ett äpple. När det är slut vill jag ha mer. Äter en madarin och två äpplen till. Sen brakar det lös. Jag öppnar knäckebrödspaketet och äter flera skivor. Har inget onyttigt hemma, så jag hestar knäckebröd. Patetiskt. Sen mår jag illa. Lägger mig på sägen ocg slumrar till en stund till. Vaknar och spyr. Känner mig så eländigt att jag ringer kompisarna och säger att jag stannar hemma ikväll. HUvudvärk och trött. Försöker därefter spy mer men det går inte. Tillbaka till sängen och datorn och läser modebloggar och villvillvill gå ner i vikt och va så smal som tjejerna på bilderna. Imorn, tänker jag, imorn ska jag sluta med det här eländiga livet!
Nu sitter jag här. Har sovit i princip hela dagen. Jag vet inte vad det är med mig men jag är trött och orkeslös och jag bryr mig inte. Bryr mig inte om att det är världens finaste soligaste höstdag utanför. Jag brukade älska hösten och kunna vara ute i timmar. Jag bryr mig inte om de där skoluppgifterna som jag måste göra klart. Jag vill bara vara inne under mitt täcke och sova.. Va hände med mig? Varför är jag sånhär? Tänk när jag är 85 år och inte kan annat än att stanna inne hela dagarna på något ålderdomshem? Tänk när jag ska tänka tillbaka på min ungdom och minnas det här? Jag kommer ju förbanna mig själv för att jag inte levde. Jag kommer HATA mitt liv. Men vet ni, jag orkar inte bry mig just nu.
Jag har inte ätit på hela dagen så jag åt en mandarin och lite fiskbullar med grönsaker. Och jag är sjukt sugen på att åka till mataffären och köpa en stor godispåse för 3.90 hg och bara trycka i mig. Jag önskar att jag inte könde så men det är det jag vill mest just nu. Jag ska försöka stå emot men det är svårt dagarn som denna då allt känns så jävla hopplöst som det kan bli.
Långt inlägg.. jag vet.. lite terapi att skriva av sig antar jag...
Väl på plats började jag med grönsakerna och frukten men redan efter det ställdes jag inför mitt första hinder. Naturgodishylla. Tankarna började gå i mitt huvut. Ätstörningstankarna "Det är ju trots allt lördag, lite kan du ta. En normal människa kan ha såntdär hemma utan att äta upp det, köp lite som träningssyfte, se hur länge du kan motså! Bara lite skadar inte!" ställdes mot "Nej, inte iadg, du vet att du sabbar det här om du köper lite nu, då kommer det bli så varje gång och du vet ju hur det slutar. Stå emot". Efter en tids funderande kom jag fram till att lyda ätstörningens tankar (såklart). Men jag köpte inte alls farligt mycket, så relativt nöjd fortsatte jag handla nyttiga saker.
Ägg, hårt bröd, minikeso, laxfileer, kycklingfileer, kikärtor, bönor och frysa grönsaker for ner i min korg, men påväg till kassan möttes jag av nästa fiende som skrattade mig rakt upp i ansiktet. Lösgodishyllan, som dagen till ära förstås hade extrapris, 3.90 hg. Skitbilligt tänkte jag och började plocka utan att ens tänka mig för. Hejdade mig för en sekund när tanken slog mig att jag verkligen inte borde. Men samtidigt tryckte någonting på mig, ätstörningshelvetet. "Du kan spara, bäst att köpa på sig när det är så billigt!" Så en relativt stor påse lösviktsgodis fick även följa med mig hem denna morgon.
På cykelturen hem fantiserade jag om en nyttig macka som jag skulle tillverka direkt när jag kom hem. Den skulle avnjutas tillsammans med en varm kopp te och ett glas apelsinjuice. Det skulle räcka med en macka, för därefter skulle jag, som en normal människa, känna att jag va mätt. Därefter skulle jag ta mig en lång varm dusch, ställa mig framför spegeln och konstatera att det faktiskt finns hopp om att jag kan gå ner lite i vikt, samt tänka någon positiv tanke om att jag trots allt inte är gigantiskt eller jättefet, utan att jag har en rätt ok kropp som skulle va skitsnygg om jag gick ner ett par kilo. Fast på ett positivt sätt. Inte på ett sätt som får mig att spy eller svälta mig. Ett sätt som bara puschar mig till att va hälsosam inte bara ur viktnedgångssynpunkt utan även för att ta hand om och värna om min kropp.
Sen skulle jag ta på mig mjuka kläder och sätta mig framför min dator. Lite snabbt skriva klar mina skolarbeten och konstatera att det faktiskt blev ganska bra. Lämna datorn, lägga ur lite lax ur frysen så den skulle hinna tina inför lunchen, svira om till nåt snyggt men enkelt och ge mig ut på stan en sväng. Inte storshoppa men unna mig nåt litet. Hem och laga lax, bulgur och kokta grönsaker till lunch. Ta det lugnt framför tvn eller ta en promenad innan det var dags att träffa tjejorna för en kvällsfika eller middag på nåt fik eller nån restaurang. När jag kommer hem slår jag mig ner med en skön känsla i kroppen och äter lite av godiset jag hällt upp i skålar, en för naturgodiset och en för lösgodiset, innan jag går och lägger mig för att sova ordetnligt så att jag kommer upp till en ny dag imorn. Vilken härlig dag det ska bli!
Jag hinner knappt komma innanför dörran innan jag sliter upp naturgodispåsen och trycker i mig några bitar. Helvete va gott det är tänker jag, inte undra på det när jag varit vaken sen tidiigt på morgonen och hunnit med både löpartur och handla utan att varken ha ätit eller druckit någonting. En snabb tanke slår mig att jag borde äta nåt ordentligt, men ännu snabbare tar tanken "Jag gör det sen, efter naturgodiset, det är ju inte så mycket. Så länge jag inte rör det vanliga godiset är det lugnt."
Jag börjar se botten av påsen till naturgodiset. Alltid lika trist när det håller på att ta slut. När det gjort det gör jag i ordning en macka. Men nu är det redan förstört. Jag orkar inte skära upp alla de där grönsakerna jag tänkt, men för att mackan inte ska bli allt för torr smetar jag på lite minikeso på den. Efter den mackan slinker ytterligare två ner i magen. Och sen ryker lösgodiset. Nu kommer ångesttankarna. Varför? Varför gör jag såhär mot mig själv VARJE GÅNG?? Jag känner mig värdelös och fet, och sekunden efter är jag inne på toan med fingrarna körda långt ner i halsen i ett försök att bli kvitt ångesten och de kalorier jag hetsat i mig under den senaste timmen.
Men långt ifrån allt kommer upp, det vet jag ju. Därför sitter ångesten i. Jag duschar, det gör jag. Men jag är så äcklad av mig själv att jag inte ens kan titta på mig själv när jag går förbi spegeln. Eftersom hetsen och spyan tagit så mycket tid hinner jag inte med något pluggande innna jag ska träffa kompisarna på stan. Istället drar jag en stor tröja över mig för att skyla min kroppsform. Jag sätter upp håret i en knut och borstar tänderna. Hela tiden undviker jag att se mig själv i spegeln. Äckliga vidriga människa. Känner mig trött och nedstämd när jag träffar mina kompisar på stan, skylle på att jag sovit jättedåligt, vilket visserligen även det är sant, en följd av ångesten som kommer smygande på nätterna.
Hittar inget på stan, går mest med för att man fortfarande vill vara social och för att jag är rädd att förlora mina vänner om jag alltid säger nej. Ser mycket fint på stan, men skulle aldrig få för mig att prova. Jag vet ju hur fult allt skulle sitta på min slappa, feta kropp. Va lätt det vore om man var smal, va snygg man vore och vilka snygga kläder man skulle kunna ha.
Jag säger hej då till vännerna och bestämmer tid för när vi ska ses till kvällen. Går hem för att plugga. Men istället tar tv-tittandet över och jag slumrar till en stund. När jag vaknar är jag hungrig igen. Fan tänker jag. Börjar jag äta kommer det sluta i hets. Så jag tar ett äpple. När det är slut vill jag ha mer. Äter en madarin och två äpplen till. Sen brakar det lös. Jag öppnar knäckebrödspaketet och äter flera skivor. Har inget onyttigt hemma, så jag hestar knäckebröd. Patetiskt. Sen mår jag illa. Lägger mig på sägen ocg slumrar till en stund till. Vaknar och spyr. Känner mig så eländigt att jag ringer kompisarna och säger att jag stannar hemma ikväll. HUvudvärk och trött. Försöker därefter spy mer men det går inte. Tillbaka till sängen och datorn och läser modebloggar och villvillvill gå ner i vikt och va så smal som tjejerna på bilderna. Imorn, tänker jag, imorn ska jag sluta med det här eländiga livet!
Nu sitter jag här. Har sovit i princip hela dagen. Jag vet inte vad det är med mig men jag är trött och orkeslös och jag bryr mig inte. Bryr mig inte om att det är världens finaste soligaste höstdag utanför. Jag brukade älska hösten och kunna vara ute i timmar. Jag bryr mig inte om de där skoluppgifterna som jag måste göra klart. Jag vill bara vara inne under mitt täcke och sova.. Va hände med mig? Varför är jag sånhär? Tänk när jag är 85 år och inte kan annat än att stanna inne hela dagarna på något ålderdomshem? Tänk när jag ska tänka tillbaka på min ungdom och minnas det här? Jag kommer ju förbanna mig själv för att jag inte levde. Jag kommer HATA mitt liv. Men vet ni, jag orkar inte bry mig just nu.
Jag har inte ätit på hela dagen så jag åt en mandarin och lite fiskbullar med grönsaker. Och jag är sjukt sugen på att åka till mataffären och köpa en stor godispåse för 3.90 hg och bara trycka i mig. Jag önskar att jag inte könde så men det är det jag vill mest just nu. Jag ska försöka stå emot men det är svårt dagarn som denna då allt känns så jävla hopplöst som det kan bli.
Långt inlägg.. jag vet.. lite terapi att skriva av sig antar jag...
Kommentarer
Trackback
